Världens lataste hund?


Jag brukar skämta om att Grey är lat. Han är som bekant väldigt bekväm av sig och han har mycket egna åsikter om sina promenader. Han vill väldigt gärna ta hissen, när jag försöker dra med honom i trapporna i stället så stannar han vid hissdörren på varje plan, tittar längtansfullt på den och ger mig sedan en block som säger "Kom igen! Måste vi GÅ hela vägen?".
Sedan har han sina väder referenser också. Om der regnar, ve och fasa, då vill han inte gå ut. Det får inte vara för varmt eller för kallt, det får gärna vara lite snö men inte så mycket att det går över foten.
Gräs är bra, kullersten är jobbigt. Vattenpölar undviker han som pesten men de bästa ställena att krafsa på är de leriga som gör att det fastnas massa gegga i klorna som matte sedan som torka av, och att torka tassarna är rena plågeriet! 

Att komma hem igen efter en promenad är underbart, då kastar han sig i sängen och gosar ner sig i väntan på nästa promenad.



I need help!


Okej, så jag har lyckats få ner det till två klänningar, men det sista valet mellan vilken av dessa två jag ska ha på Viggos namngivning är för svårt att göra själv. Så hjälp mig nu.

Rutig:

ASOS Checked Bandeau Dress     ASOS Checked Bandeau Dress





Eller svart med spets:

ASOS Lace Top Pencil Mini Dress     ASOS Lace Top Pencil Mini Dress

Jag shoppar - Alltså finns jag


Nu ska jag än en gång spinna vidare på något som min väldigt visa mor en gång sa - "Jag kunde lätt leva utan mat i en vecka bara jag fick gå ut och festa en natt till!". Sedan anpassar man den meningen efter sig själv, för mig är det alltså shopping. Bara jag får köpa de där skorna, eller den toppen. Det ger ett rus, en underbar känsla. Och shopping är ren terapi, efter man har köpt några nya saker till sin garderob så inefinner sig ett härligt lyckorus och man känner sig lugn.
Helt fantastiskt!

Shopping är en hobby, även om min kära fästman inte håller med. Det är som att samla frimärken eller att leka med deformerade tennsoldater på ett stort bord täckt av grönt tyg. Det är som att samla på porslinskatter fast mycket, mycket mer användbart. Så varför ska man behöva ursäkta sig för?




What, What?


Hahahahahahahahahahaha. Jag skrattar så jag gråter!!!!!







Horrorfest


Mmmmm, jag har ledigt idag. Och för att fira ska jag se skräckfilmer hela dagen. Jag har bäddat ner mig i soffan med täcke och kudde (och urglammig mysoutfit) och inledde dagen med "The Hole" inte ett dugg läskig BTW. Näste blir "They" har inte lyckats hitta en trailer till den, förväntar mig inte så mycket av den heller och efter den blir det "TExas chainsaw massacre" remaken, jag har bara sett den från -74.
 Jag älskar skräckfilmer, det är otroligt mysigt att kura ner sig i soffan med en sådan. Något att dricka, något att tugga på. Och bäst av allt, jag är ensam, ja förutom Grålle ponken då, men B jobbar heeeeeela dagen.


:D

Djävulshunden ;D


Grey på morgonen.

Irrational fears...


Jag är rädd för gångbron i Ystad. Den där stora som går tvärs över järnvägaspåren, den som går mellan Badhuset och lastbilsparkeringen där kattungarna bor, ni vet?!

Den bron gör mig nervös som inget annat. Låt mig förklara varför.


1.       Den är hög. Jag har primitiva höjdrädslor (är fobier ärvtliga?)


2.       Jag tror alltid att jag ska trilla baklänges när jag tar mig upp för trappstegen och slå ihjäl mig.


3.       När jag väl nått toppen tror jag istället att jag med tyngden av min hand på räcket kommer att ha sönder det och falla ner på spåren (eller ett tåg, helst i rörelse). Men om jag istället försöker gå i mitten och inte håller i mig tror jag att jag kommer halka och på något sätt istället flyga över räcket och falla ner på spåren.


4.       Om jag sedan skulle möta någon på gångbron är jag rädd att de kommer att kasta mig över räcket, även om det är en 70-årig dam med en mini-dvärg-tax-pudel. I sådana fall vill jag allra helst lägga min raklång på asfalten och greppa tag i var sida av räcket.



Där har ni alltså anledningarna till att jag är rädd för gångbron. Och det är också varför jag helst undviker den.   



The Bitch within


Jag är ofta inte snäll. Det händer ibland att jag är riktigt elak. Fast inte direkt till någon och inte till människor jag känner. Men som mamma har sagt "Det de inte hör mår de inte dåligt av". Detta uttrycker kom för ett par år sedan efter att min kära mamma, medan vi satt i hennes då silvriga Saab, pikat en gångtrafikant ganska rejält. Och lättpåverkad som jag är tog jag min mors visdomsord till hjärtat och lever efter dem än idag.
Oftast pikar jag för mig själv eller till den jag råkar vara med om en okänd persons klädval, skor, frisyr eller fysik. Men ibland händer det att riktigt onda Soffi kommer fram t.ex när folk kör som elefanter höga på ectasy. Då kommer det gärna fram en kommentar om några träd och en ond bråd död. Detta finner jag själv väldigt elakt eftersom jag egentligen inte önskar någon död (undantaget våldtäktsmän och djurplågare). Men alla har vi kanske våra onda sidor, djupt dolda bakom en leende fasad och glittrande ögon?
Jag kan ju bra tänka mig vad min syster tänker, eller vilka handlingar hon önskar sig kunna vidta, när främlingar klämmer ner huvudet i hennes barnvagn och andas ut gud vet vad i ansiktet på hennes alldeles egna mästerverk! Död år klåfingriga tanter?






2008/2009


Så var det nytt år igen. Och festen pågick ända till kl4. DÅ hade vi spenderat ett antal timmar med att spela Guitar Hero World tour. Vi var 3pers på trummorna. Robin sjöng! Och under kvällen presenterade han mig för sin flickvän 4 gånger, de var nog lika fulla båda två.


Men jag hade kul, fast festen slog ändå inte Linns förra födelsedags fest. Det var en awesome fest.


Idag har jag ett lätt sug efter hamburgare. Fast jag egentligen ville börja året med detox och nyttig mat. Men vad mer kan man förvänta sig av 1Januari?



Soffis Student 2007


Haha.

RSS 2.0