Dags för lite ärlighet...
Här kommer en bekännelse. Några av er kanske aldrig lagt märke till det men jag tror att de flesta av er anat det. Efter ha velat fram och tillbaka i flera veckor har jag bestämt mig för att skriva det här. För att nu ÄNTLIGEN är jag redo att få ett slut på det. Och det här inlägget är mest till för min familj och jag är ledsen att jag är för feg för att sätta mig ner med er och tala om det, det här är det enda jag vågar göra.
Jag var 11år första gången jag fick migsjälv att kräkas men det var inte förrän jag var 15 som det verkligen bröt ut, jag gick ner i vikt genom att inte äta och en liten stund var jag nöjd för då talade vågen om för mig att jag inte längre var tjockast varken hemma eller i skolan. Under den tiden gick jag upp lite igen och då började en ond cirkel som har hållit på i sex år.
Sommaren 2006 var en av de värsta, allt som existerade var mat, hur mycket jag åt och hur mycket jag förbrukade och hur mycket jag vägde. Jag kunde kaloriinnehållet på allt i vår kyl/ skafferi och jag gick ner till 42kg. Mamma noterade en gång min vikt utanför Rusta. Hon sa att "Nu får du inte gå ner mer i vikt, du har inga bröst kvar!"... jag blev glad, för vad f*n brydde jag mig om bröst?! De var ju bara säckar med fett!
Och om mina bröst försvann då var jag ju verkligen på väg att bli smal!
Jul/ Nyår 2006/2007 var också ett rent helvete. Istället för att inte äta alls började jag äta allt jag kom över.
Om jag var duktig lyckades jag planera in det när mamma och pappa inte var hemma, Robin skulle inte märka något, han sov ju. Då tryckte jag i mig massvis, bröd, godis, läsk, oboy på rekord tid och sedan kunde jag kräkas ut allt igen utan att behöva ry mig om att någon märkte något. Om det var någon hemma fick jag istället gömma mig i duschen och kräkas tills det bara kom blod. Jag grät alltid under tiden, hatade var jag gjorde.
Julafton 2006 smög jag iväg för att kräkas 7 gånger, ibland på toaletten och ibland i papperskorgen i mitt rum.
B kom på mig det året och gjorde allt han kunde för att hjälpa mig, jag har aldrig ljugit så mycket för någon i hela mitt liv. Men han är anledningen till att jag åtminstone stundvis har kunnat vara normal och han är anledningen till att jag de senaste veckorna verkligen kunnat äta som en normal person utan skuldkänslor och utan ångest.
Jag vill inte att det ska bli en stor grej, jag vill bara att ni ska veta för nu ORKAR jag verkligen inte leva på det sättet mer.
Tillägg: Jag har velat berätta för min mamma länge, men vad skulle hon tro att hon hade för barn då? Två helt perfekta flickor och sedan Robin och mig, två knäppisar.
Här vill jag också tillägga att jag aldrig har varit depprimerad, självmordsbenägen eller något sådant, jag har bara haft en väldigt förvriden bild av hur jag själv sett ut!
Jag vill också säga att under tiden som det var som värst för mig trodde jag ändå att jag var fullkomligt normal, det är först efteråt som när jag gått över allt jag gjort som jag insett hur sjuk jag faktiskt har varit.
Puss på min älskade familj.
Wolverine does not do high kicks!
But Hugh Jackman does!
Soffi soffpotatis.
Ibland är jag nog världens tråkigaste människa. Som idag, och ungefär 6.5 av 7 veckodagar. Jag sitter hemma och väntar. Rullar tummarna, ser på tv, Oprah, såklart.
Ibland går jag och plockar lite i köket, dammsuger, tvättar lite. Beställer saker från intenet, igår köpte jag två böcker från adlibris.se och dagen innan det beställde jag förstoringar på bilder från fuji. Sitter idag och spanar in denim leggins som jag vill ha till sommaren, försöker komma på en inköpslista till mat.
Tråkiga, tråkiga Soffi. Jag har inte ens orkat klä på mig ordentligt, sitter just nu i strumpbyxor, kjolen ligger och väntar tills jag ska gå ut med Grålle.
Måste ta mig i kragen ocg gå ut på äventyr.
Viggos Namnfest
Idag var det Viggos dag, och mammas dag egentligen, fast henne firade vi igår :D.
Jag började förbereda för Viggos namnfest igår, med att baka muffins... jag bakade muffins i lite över fyra timmar, det är det längsta jag någonsin bakat, förövrigt var det också det mesta jag någonsin bakat eftersom resultatet blev 100 muffins.
Idag åkte systra trion till lokalen för att förbereda. Först invaredade vi OK/Q8 i vår festmundering för att köpa lite varmkorv och läsk. Kännde mig grymt glamorös!
Sedan blev det på med förklädet och in i köket för att göra all glasyr, denna gången tog det ca 3,5h att göra och kleta på all glasyr. Men resultatet blev oooo så fint. Mycket vackra muffins, tyvärr tog jag aldrig några bilder på det slutgiltiga resultatet men det ska nog gå att få tag på genom någon annan.
Jeans en
Jag är duktig på att köpa saker, det är en välutvecklad egenskap hos mig. För ett par år sedan råkade jag ofta köpa saker jag egentligen inte ville ha och som jag sedan aldrig använde, de låg ofta som en liten orsakare av skuld i garderoben, sken plikttroget starkare än de underbara kläder som låg runtom bara för att man smällde 400kr på något så meningslöst.
Men nu köper jag nästan uteslutande bara saker jag verkligen vill ha. Ett problem jag har är dock jeans. Jeans drar jag mig verkligen för att köpa, de är det bästa basplagget och jag vill gärna ha många, men att faktiskt ta mig ut och helhjärtat börja leta upp ett bra par är lite som att dra ett plåster av en hårig arm.
Jag måste först ta mig till affären (lätt gjort), klura ut vilka mått de använder, om storlekarna är små eller stora, för även om jag vet att jag är liten och ganska smal blir jag ändå besviken när en storlek jag trodde jag passade i inte kommer över rumpan. Längden på benen är ett stort problem, eller ett långt problem kanske jag ska säga, mina yttepyttiga taxben är ett resultat av en stark Holdt-gen nerärvd av min kära far, som underbar och välanvändbar som han är också lider av "taxsyndromet".
Att mina systrar är så välproportionerade är ren skam.
Om jag väl lyckas hitta ett par jeans med rätt benlängd, ett fenomen som än så länge bara inträffat i Ninas sällskap, så är jag mycket glad, de får gärna kosta lite mer än vanligt (fast det gör de nästan aldrig) och när jag bär dem brukar jag peka ner mot mina fötter och uttrycka med stor glädje att jeansen passade från början och att jag inte behövt lägga upp dem en decimeter. Något som ofta chockar andra "Gör de verkligen SÅ korta jeans?"
Ha,ha nu överdriver jag förstås en aning. Men att hitta snygga jeans som passar är lite av en plåga.
Tänker på mamma...
Längtar efter att sitta hemma hos mina föräldrar en kväll och dricka te med mamma i soffan. För hur mysigt är inte det?! Det är vad jag saknar mest med att bo med mamma och pappa igen.
Om pappa var hemma satt han på soffkanten med en macka med majonäs eller rödbetssallad eller nån annan sunkig gegga. Mamma skyndade sig hem från stallet så vi kunde mysa och se på Desperate housewives eller medium.
Du mamma! Nästa gång du är på stan under arbetstid (ahem!) så pallra dig in på Lindex och pröva den här koftan... :-)
Hundens och kattens dagbok
*Fnitter*
FINALLY!
Jag kommer bli framgångsrik, it's in the bag. Iaf enligt den här artikeln. :D
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4304240.ab
Sköljningmedel – Min nya besatthet
Sköljningsmedel, ja. Det är ju helt fantastiskt!
Jag har aldrig brytt mig om det förut, har tyckt att det är lite överflödigt, ja varför skulle det vara bra, egentligen? Men så när vi flyttade in på Regementsgatan så hade de lämnat kvar ett sköljningsmedel och jag hade det i tvätten en gång bara för att det fanns där. Och vips, så fort tvätten var torr och klar att läggas undan var jag frälst. Tvätten luktar gott, och den är mjuuuuk. Härligt. Så nu håller jag på att hitta min favoritdoft, har prövat tre olika än så länge :D.
Soffi skulle bli en ganska bra hemmafru!
