Theblueberry

 

        





^Nästan alla muffins. Några var fortfarnade i ugnen.




Igår var det kärlekens dag. Och vissa får blommos och andra får cykelhjälmar, väldigt omtänksamma gåvor båda två:D
Jag tillhör blomsterkategorin.

Jag är duktig på att köpa saker, det är en välutvecklad egenskap hos mig. För ett par år sedan råkade jag ofta köpa saker jag egentligen inte ville ha och som jag sedan aldrig använde, de låg ofta som en liten orsakare av skuld i garderoben, sken plikttroget starkare än de underbara kläder som låg runtom bara för att man smällde 400kr på något så meningslöst.
Men nu köper jag nästan uteslutande bara saker jag verkligen vill ha. Ett problem jag har är dock jeans. Jeans drar jag mig verkligen för att köpa, de är det bästa basplagget och jag vill gärna ha många, men att faktiskt ta mig ut och helhjärtat börja leta upp ett bra par är lite som att dra ett plåster av en hårig arm.
Jag måste först ta mig till affären (lätt gjort), klura ut vilka mått de använder, om storlekarna är små eller stora, för även om jag vet att jag är liten och ganska smal blir jag ändå besviken när en storlek jag trodde jag passade i inte kommer över rumpan. Längden på benen är ett stort problem, eller ett långt problem kanske jag ska säga, mina yttepyttiga taxben är ett resultat av en stark Holdt-gen nerärvd av min kära far, som underbar och välanvändbar som han är också lider av "taxsyndromet".
Att mina systrar är så välproportionerade är ren skam.
Om jag väl lyckas hitta ett par jeans med rätt benlängd, ett fenomen som än så länge bara inträffat i Ninas sällskap, så är jag mycket glad, de får gärna kosta lite mer än vanligt (fast det gör de nästan aldrig) och när jag bär dem brukar jag peka ner mot mina fötter och uttrycka med stor glädje att jeansen passade från början och att jag inte behövt lägga upp dem en decimeter. Något som ofta chockar andra "Gör de verkligen SÅ korta jeans?"

Ha,ha nu överdriver jag förstås en aning. Men att hitta snygga jeans som passar är lite av en plåga.

Sköljningsmedel, ja. Det är ju helt fantastiskt!

Jag har aldrig brytt mig om det förut, har tyckt att det är lite överflödigt, ja varför skulle det vara bra, egentligen? Men så när vi flyttade in på Regementsgatan så hade de lämnat kvar ett sköljningsmedel och jag hade det i tvätten en gång bara för att det fanns där. Och vips, så fort tvätten var torr och klar att läggas undan var jag frälst. Tvätten luktar gott, och den är mjuuuuk. Härligt. Så nu håller jag på att hitta min favoritdoft, har prövat tre olika än så länge :D.

Soffi skulle bli en ganska bra hemmafru!

Jag brukar skämta om att Grey är lat. Han är som bekant väldigt bekväm av sig och han har mycket egna åsikter om sina promenader. Han vill väldigt gärna ta hissen, när jag försöker dra med honom i trapporna i stället så stannar han vid hissdörren på varje plan, tittar längtansfullt på den och ger mig sedan en block som säger "Kom igen! Måste vi GÅ hela vägen?".
Sedan har han sina väder referenser också. Om der regnar, ve och fasa, då vill han inte gå ut. Det får inte vara för varmt eller för kallt, det får gärna vara lite snö men inte så mycket att det går över foten.
Gräs är bra, kullersten är jobbigt. Vattenpölar undviker han som pesten men de bästa ställena att krafsa på är de leriga som gör att det fastnas massa gegga i klorna som matte sedan som torka av, och att torka tassarna är rena plågeriet! 

Att komma hem igen efter en promenad är underbart, då kastar han sig i sängen och gosar ner sig i väntan på nästa promenad.

Nu ska jag än en gång spinna vidare på något som min väldigt visa mor en gång sa - "Jag kunde lätt leva utan mat i en vecka bara jag fick gå ut och festa en natt till!". Sedan anpassar man den meningen efter sig själv, för mig är det alltså shopping. Bara jag får köpa de där skorna, eller den toppen. Det ger ett rus, en underbar känsla. Och shopping är ren terapi, efter man har köpt några nya saker till sin garderob så inefinner sig ett härligt lyckorus och man känner sig lugn.
Helt fantastiskt!

Shopping är en hobby, även om min kära fästman inte håller med. Det är som att samla frimärken eller att leka med deformerade tennsoldater på ett stort bord täckt av grönt tyg. Det är som att samla på porslinskatter fast mycket, mycket mer användbart. Så varför ska man behöva ursäkta sig för?

Hahahahahahahahahahaha. Jag skrattar så jag gråter!!!!!

Mmmmm, jag har ledigt idag. Och för att fira ska jag se skräckfilmer hela dagen. Jag har bäddat ner mig i soffan med täcke och kudde (och urglammig mysoutfit) och inledde dagen med "The Hole" inte ett dugg läskig BTW. Näste blir "They" har inte lyckats hitta en trailer till den, förväntar mig inte så mycket av den heller och efter den blir det "TExas chainsaw massacre" remaken, jag har bara sett den från -74.
 Jag älskar skräckfilmer, det är otroligt mysigt att kura ner sig i soffan med en sådan. Något att dricka, något att tugga på. Och bäst av allt, jag är ensam, ja förutom Grålle ponken då, men B jobbar heeeeeela dagen.


:D

Grey på morgonen.

Jag är ofta inte snäll. Det händer ibland att jag är riktigt elak. Fast inte direkt till någon och inte till människor jag känner. Men som mamma har sagt "Det de inte hör mår de inte dåligt av". Detta uttrycker kom för ett par år sedan efter att min kära mamma, medan vi satt i hennes då silvriga Saab, pikat en gångtrafikant ganska rejält. Och lättpåverkad som jag är tog jag min mors visdomsord till hjärtat och lever efter dem än idag.
Oftast pikar jag för mig själv eller till den jag råkar vara med om en okänd persons klädval, skor, frisyr eller fysik. Men ibland händer det att riktigt onda Soffi kommer fram t.ex när folk kör som elefanter höga på ectasy. Då kommer det gärna fram en kommentar om några träd och en ond bråd död. Detta finner jag själv väldigt elakt eftersom jag egentligen inte önskar någon död (undantaget våldtäktsmän och djurplågare). Men alla har vi kanske våra onda sidor, djupt dolda bakom en leende fasad och glittrande ögon?
Jag kan ju bra tänka mig vad min syster tänker, eller vilka handlingar hon önskar sig kunna vidta, när främlingar klämmer ner huvudet i hennes barnvagn och andas ut gud vet vad i ansiktet på hennes alldeles egna mästerverk! Död år klåfingriga tanter?

Idag blev det ett besök hos frisören för att fixa håret med ny färg. Man vill ju vara snygg till nyår, jag gör mitt bästa men med snorig näsa och ett munsår stort som Skåne, som get mig ilningar av smärta varje gång jag ler eller gapar, så känner jag mig föga attraktiv.
Så där sitter jag hos frisören och begär att få bli blond igen och efter att ha fått håret inkletat och packat i folie kände jag mig som foliebakad fisk. Nu efter ugnsbakningen är jag en härlig blandning av honung och nougat.
Skärpet jag hade hoppats på att finna idag lyste dock med sin frånvaro i alla affärer, alla elastiska midjeskärp är förstora för min lilla midja :(.


 

Igår tog B demonstrativt ner julgranskulorna som jag hängt upp. När jag frågade varför lät svaret "För nu är julen slut!"
Enligt B är julen slut dagen efter själva julafton. Och helst börjar den inte förrän just den dagen heller. Han har klagat över min julmusik som jag glatt började spela första advent. "Du kan väl byta när dina systrar har gått hem?" frågade han.

För mig är julen slut den 31 för då är det istället nyår. Då vill jag inte ha mer jul för då ska mitt nya år börja, helst med en glamorös, nytänkande och glad start. Fast ändå vaknar man oftast den 1 Januari lite lätt uttorkad, kanske med en antydan till huvudvärk och det man helst vill äta (När man slutat må illa vill säga) är en fet hamburgare eller en pizza drypande av ost när man önskade att det man kände sug efter var morötter och gurka. Är man viljestark nog, vilket jag oftast INTE är så kan man hålla sig nyttig i en månad eller två. Men nytt år är nytt hopp. Detta året, kanske jag, som med ett trollslag, kan bli den jag vill vara, alltså hälsosam och allmänbildad, vältränad och snabbtänkt.

Men tillbaka till Julen. Det är tur att vi inte skaffade julgran i år, för förutom att den hade drivit mig till vansinne med allt barr den tappar på golvet, och att Grey säkert skulle sett det som en ny glammig pissoar så hade väl B kastat ut den tillsammans med mina julgranskulor.

Min kära sambos tänk har nog smittat av sig på mig, för medan jag sitter här i sängen, med laptopen i knät som skriver detta insiktsfulla blogginlägg så kan jag inte tänka på annat än att jag vill byta julgardinerna i våra sovrumsfönster.