Theblueberry

Här kommer en bekännelse. Några av er kanske aldrig lagt märke till det men jag tror att de flesta av er anat det. Efter ha velat fram och tillbaka i flera veckor har jag bestämt mig för att skriva det här. För att nu ÄNTLIGEN är jag redo att få ett slut på det. Och det här inlägget är mest till för min familj och jag är ledsen att jag är för feg för att sätta mig ner med er och tala om det, det här är det enda jag vågar göra.

Jag var 11år första gången jag fick migsjälv att kräkas men det var inte förrän jag var 15 som det verkligen bröt ut, jag gick ner i vikt genom att inte äta och en liten stund var jag nöjd för då talade vågen om för mig att jag inte längre var tjockast varken hemma eller i skolan. Under den tiden gick jag upp lite igen och då började en ond cirkel som har hållit på i sex år.
Sommaren 2006 var en av de värsta, allt som existerade var mat, hur mycket jag åt och hur mycket jag förbrukade och hur mycket jag vägde. Jag kunde kaloriinnehållet på allt i vår kyl/ skafferi och jag gick ner till 42kg. Mamma noterade en gång min vikt utanför Rusta. Hon sa att "Nu får du inte gå ner mer i vikt, du har inga bröst kvar!"... jag blev glad, för vad f*n brydde jag mig om bröst?! De var ju bara säckar med fett!
Och om mina bröst försvann då var jag ju verkligen på väg att bli smal!
Jul/ Nyår 2006/2007 var också ett rent helvete. Istället för att inte äta alls började jag äta allt jag kom över.
Om jag var duktig lyckades jag planera in det när mamma och pappa inte var hemma, Robin skulle inte märka något, han sov ju. Då tryckte jag i mig massvis, bröd, godis, läsk, oboy på rekord tid och sedan kunde jag kräkas ut allt igen utan att behöva ry mig om att någon märkte något. Om det var någon hemma fick jag istället gömma mig i duschen och kräkas tills det bara kom blod. Jag grät alltid under tiden, hatade var jag gjorde.
Julafton 2006 smög jag iväg för att kräkas 7 gånger, ibland på toaletten och ibland i papperskorgen i mitt rum.

B kom på mig det året och gjorde allt han kunde för att hjälpa mig, jag har aldrig ljugit så mycket för någon i hela mitt liv. Men han är anledningen till att jag åtminstone stundvis har kunnat vara normal och han är anledningen till att jag de senaste veckorna verkligen kunnat äta som en normal person utan skuldkänslor och utan ångest.

Jag vill inte att det ska bli en stor grej, jag vill bara att ni ska veta för nu ORKAR jag verkligen inte leva på det sättet mer.

---

Tillägg: Jag har velat berätta för min mamma länge, men vad skulle hon tro att hon hade för barn då? Två helt perfekta flickor och sedan Robin och mig, två knäppisar.
Här vill jag också tillägga att jag aldrig har varit depprimerad, självmordsbenägen eller något sådant, jag har bara haft en väldigt förvriden bild av hur jag själv sett ut!
Jag vill också säga att under tiden som det var som värst för mig trodde jag ändå att jag var fullkomligt normal, det är först efteråt som när jag gått över allt jag gjort som jag insett hur sjuk jag faktiskt har varit.

Puss på min älskade familj.