Theblueberry

Jag är duktig på att köpa saker, det är en välutvecklad egenskap hos mig. För ett par år sedan råkade jag ofta köpa saker jag egentligen inte ville ha och som jag sedan aldrig använde, de låg ofta som en liten orsakare av skuld i garderoben, sken plikttroget starkare än de underbara kläder som låg runtom bara för att man smällde 400kr på något så meningslöst.
Men nu köper jag nästan uteslutande bara saker jag verkligen vill ha. Ett problem jag har är dock jeans. Jeans drar jag mig verkligen för att köpa, de är det bästa basplagget och jag vill gärna ha många, men att faktiskt ta mig ut och helhjärtat börja leta upp ett bra par är lite som att dra ett plåster av en hårig arm.
Jag måste först ta mig till affären (lätt gjort), klura ut vilka mått de använder, om storlekarna är små eller stora, för även om jag vet att jag är liten och ganska smal blir jag ändå besviken när en storlek jag trodde jag passade i inte kommer över rumpan. Längden på benen är ett stort problem, eller ett långt problem kanske jag ska säga, mina yttepyttiga taxben är ett resultat av en stark Holdt-gen nerärvd av min kära far, som underbar och välanvändbar som han är också lider av "taxsyndromet".
Att mina systrar är så välproportionerade är ren skam.
Om jag väl lyckas hitta ett par jeans med rätt benlängd, ett fenomen som än så länge bara inträffat i Ninas sällskap, så är jag mycket glad, de får gärna kosta lite mer än vanligt (fast det gör de nästan aldrig) och när jag bär dem brukar jag peka ner mot mina fötter och uttrycka med stor glädje att jeansen passade från början och att jag inte behövt lägga upp dem en decimeter. Något som ofta chockar andra "Gör de verkligen SÅ korta jeans?"

Ha,ha nu överdriver jag förstås en aning. Men att hitta snygga jeans som passar är lite av en plåga.