Soffi. Sympatikvinnan.
Jag har en teori.
Den lyder som så. Mina föräldrar har aldrig varit särskilt blödiga. De tycker inte synd om folk i onödan. Och eftersom dessa två tuffingar är mina föräldrar så är jag precis tvärtom.
Det här är vad jag tror har hänt:
En gång för länge sedan (alltså minst 21år sedan) levde en uteliggare på gatan. Genom sitt slitna yttre och hela sitt otroligt sorgliga liv återspeglat i rynkorna i hans smutsiga ansikte sökte han medlidande och däregenom även pengar av de främlingar som passerade förbi honom varje dag. Men just den här dagen var det inte många som kände för den ensamme smutsiga mannen. Alla gick förbi utan så mycket som en ledsam blick.
Tillslut blev uteliggaren så frustrerad att han siktade in blicken på ett av de lyckliga paren på gatan och började mumla trollformler. Precis som alla andra verkade detta paret och deras lilla familjeidyll helt omedvetna om honom.
Så uteliggaren svor en förbannelse över paret att deras sistfödda barn skulle se all sorg och smärta och elände i världen och inte kunna känna annat än djupt medlidande och sympati.
Och sen föddes jag. Soffi. Som tycker synd om varenda uteliggare, varenda pensionär som måste sätta sig och vila på sin rullator mitt i bellevuebacken, varenda man som med sorgsen blick lägger upp endast färdigmat hos kassören i affären.
Medlidandet sliter i magen på mig nästan som hunger. Det är obekvämt och sorgligt.
Det har t.o.m blivit så illa att jag nu sist jag var på Ikea med min B och skulle äta, såg en man i rullstol som kämpade med brickan sedan salladen och sedan glaset med dricka... och jag började gråta. Inte särskilt subtilt heller. B såg ut som om jag hade tappat förståndet och bad mig gå och gömma mig på toaletten.
Sedan när jag väl samlat mig igen ca 10min senare såg han bedjande på mig och sa:
"Sofie, du kan inte börja gråta för att du tycker synd om folk!"
Men allra käraste syter! Jag fnissar så tårarna rinner förlåt Jag förstår att B tyckte så! Man kan inte gråta över folk på det sättet! Du skulle ha gått fram o frågat om han behövde hjälp i stället! Kram på dig!
hahahahaah! Tur att vi andra föddes med hjärtan av is! Klart du skulle frågat honom om han ville ha hjälp!
Dessutom har jag svårt att se mamma och egon som det "lyckliga unga paret på gatan"! hihi!
Ja, det "lyckliga unga paret"med tre gastande yra ungar till i släptåg. tror sjutton att vi fick en "förbannelse". Imin värld hade Robin vält den stackaren som tiggde i bara farten när han sprang förbi, systrarna hade stönat över sin besvärliga lillebror. Bra att du känner för andra människor, det är en god egenskap. Behåll den. Puss mamma
Empati är sunt. Fast man ska inte tycka synd om alla. Det är att ringakta deras förmåga. Pensionärerna är kanske glada för att de orkar gå upp för backen med bara en paus....
Fast du börjar låta som Nemi som inte kan läsa en tidning utan att bli deprimerad!
kram
